osv

Jag tycker inte att jag är en person som ältar eller är särskilt långsint.
Jag förlåter många och mycket. 

Jag har förlåtit flera personer för beteenden som är allt annat än okej, bra kompisar som inte varit där när man behövt dom, personer som snackat rumpan av sig om skit som inte stämmer, jag har för helvete förlåtit en kille som lekte med mig och totalt trollade av mig byxorna - för att dom alla bett om ursäkt och verkligen insett att det inte var okej. (Eller i alla fall sagt att dom insett.)

Men vissa saker tar djupare än andra, vissa svek är svårare att smälta. Så i detta fallet är jag väl en person som ältar, men jag har faktiskt inte ens fått en ursäkt för det sviniga beteende som personen bemött mig med, det gör hela förlåtande-processen svårare.

Men personen som sa att det var vi genom allt, att vi var bästa vänner och att jag verkligen var älskad, har inte bett om förlåtelse, har inte visat ånger. Bästa vänner in my ASS. I slutet var jag bara axeln att gråta mot, jag var personen som stöttade och lyssnade och knappt andades om mina egna problem och jobbiga upplevelser - en sån vän vill ju alla ha, klart jag var den "bästa", för jag var alltid där. Men hur nära vänner är man om jag fick skit ändå och hastigt och lustigt blev bortbytt? Och jo, om jag fick en nypa luft att berätta på - så var alltid mina problem de lättaste, de var ju ingenting. Alltid var det jag som hade det lättast. NAJS att höra när ens mamma tycker att man borde få hjälp av en psykolog.

Och det sista jag vill är att ha något att göra med den här människan. Jag vill inte att den här personen ska få ta del av mitt liv och vad jag säger och vad jag gör över huvud taget. Det kryper i mig när jag tänker på den personen, jag vill bara vråla och gå ut och banka på träd eller nåt. Kort sagt, jag vill radera den här personen från mitt liv, men om jag gör det, då är jag ju bara barnslig, som inte släpper saker efter så lång tid?

Nu hände det som så att allt blossade upp igen. Ja, det var ett och ett halvt år sen, men fy fan vad hård den smällen var. Jag ignorerade det fittiga sättet från den här personen och tog tillbaka - för jag orkade inte. Men efter ett tag förstod jag och jag har då fan inte fått en endaste liten ursäkt, från min "bästis". Det tar hårt att bli kallad saker av sin bästa vän, bortbytt bara sådär och snart därefter totalt jävla själpt vid ett fet smäll - och inte ens en ursäkt på det.

Jag gick, och blev inte stoppad.
Verkade ju inte direkt som att personen ansåg att jag var den bästa vännen eller ångrade sitt beteende.

Och för att tillägga; Människan beter sig som att alla andra är "fula" och "tjocka" och "korkade" och "ytliga" och "beter sig som fjortisar", och lyfter sig själv till skyarna. Kanske på ett ironiskt sätt, må så vara. Men det är ett sånt fittigt beteende, särskilt när det kommer till att det är mig och mina kompisar som personen uttalar sig om, och jag önskar verkligen att jag kunde få dig ur mina hjärna för du äcklar mig.

NEJ DET VAR INTE OKEJ
VAD I HELVETE TROR DU DIN SKENHELIGA JÄVLA FEGA PRÄKTIGA FITTA.
Dra åt helvete, för till himlen ska du fan inte få komma.