För mycket djurvän?
Jag har nog fått en släng av jobbig-och-nästan-hysterisk-djurvänlighet.
När jag tvättade husets alla 25 fönster så skar det lite i hjärtat att dammsuga upp alla spindlar och deras omsorgsfullt byggda bon med små ägg i. När dom liksom försökte hålla sig kvar vid sitt nät men sögs i alla fall in i dammsugaren. Typ hur konstigt är inte det? Jag tycker synd om dom fastän jag äcklas otroligt mycket av små kryllande kryp som rör sig fort och kan försvinna i diverse kroppsöppningar utan större problem.
Sen även myggor. Jag har verkligen svårt att smälla en mygga som satt sig på mig. Jag låter den alltid sitta kvar och suga klart innan den nöjt och lite baktung flyger iväg. Trots att jag är en vänlig själ mot dessa blodsugande och ibland även smittbärarande insekter så får jag alltid utstå ett envist kliande myggbett. Men det anser jag vara värt när jag tänker på myggans bebisar. OCH JA, jag betvivlar självklart att myggor har en lika nära relation till sina familjemedlemmar som vi människor har, men eftersom jag är som jag är så kan jag inte förstå hur det går till i en familj där man inte älskar varandra. Och jag menar myggor får ju bebisar = familj.
DOCK är jag inte helt utom räddning (skriver detta mest för att trösta mig själv). Jag smäller faktiskt bromsar som satt sig på mig och önskar smaska i sig mitt välsmakande kött, samt har jag inga problem med att spola ned fästingar i toalettstolen eftersom mitt mardrömsscenario vore en fästing i musen.
OCH DESSUTOM SÅ ÄR FLÄSKÄNGRAR DET VÄRSTA JAG VET!
DOM ÄR INTE SÖTA NÅGONSTANS OCH DET ÄR ALDRIG SYND OM DOM. USCH.
Bara namnet är ju helt fruktansvärt. Fläskängrar. Fläsk.
Tjarå hej.
När jag tvättade husets alla 25 fönster så skar det lite i hjärtat att dammsuga upp alla spindlar och deras omsorgsfullt byggda bon med små ägg i. När dom liksom försökte hålla sig kvar vid sitt nät men sögs i alla fall in i dammsugaren. Typ hur konstigt är inte det? Jag tycker synd om dom fastän jag äcklas otroligt mycket av små kryllande kryp som rör sig fort och kan försvinna i diverse kroppsöppningar utan större problem.
Sen även myggor. Jag har verkligen svårt att smälla en mygga som satt sig på mig. Jag låter den alltid sitta kvar och suga klart innan den nöjt och lite baktung flyger iväg. Trots att jag är en vänlig själ mot dessa blodsugande och ibland även smittbärarande insekter så får jag alltid utstå ett envist kliande myggbett. Men det anser jag vara värt när jag tänker på myggans bebisar. OCH JA, jag betvivlar självklart att myggor har en lika nära relation till sina familjemedlemmar som vi människor har, men eftersom jag är som jag är så kan jag inte förstå hur det går till i en familj där man inte älskar varandra. Och jag menar myggor får ju bebisar = familj.
DOCK är jag inte helt utom räddning (skriver detta mest för att trösta mig själv). Jag smäller faktiskt bromsar som satt sig på mig och önskar smaska i sig mitt välsmakande kött, samt har jag inga problem med att spola ned fästingar i toalettstolen eftersom mitt mardrömsscenario vore en fästing i musen.
OCH DESSUTOM SÅ ÄR FLÄSKÄNGRAR DET VÄRSTA JAG VET!
DOM ÄR INTE SÖTA NÅGONSTANS OCH DET ÄR ALDRIG SYND OM DOM. USCH.
Bara namnet är ju helt fruktansvärt. Fläskängrar. Fläsk.
Tjarå hej.
Kommentarer
Trackback
